Pacific Coast Highway, route 1 – från Morro Bay till Monterey

Morgonen börjar med ett disigt väder (något som ska visa sig väldigt typiskt för den mellersta västkusten, åtminstone så här års).

IMG_5629.JPG
Vårt boende på klipporna direkt mot havet till.

Eftersom ”Labor day”, den amerikanska nationella helgdag som firades i måndags, är något av slutmarkeringen för de allmänna semestrarna i USA, så känns det nästan som att ha stranden för sig själv.

IMG_5637.JPG

IMG_5643.JPG

Vi vandrar runt lite på stranden innan vi bestämmer oss för att fortsätta norrut. Och allteftersom förmiddagen fortskrider blir vädret genast soligt och fint!

IMG_5631.JPG

Vårt nästa stopp blir i den lilla staden Cambria, och dess långa strand ”Moonstone Beach”. Stranden är döpt efter ”moonstones”, eller på svenska månsten eller adular, som är en form av ädelsten.

IMG_5657.JPG

Stranden är också full av fåglar, alla möjliga måsar, pelikaner och annan sjöfågel. På håll borta vid några klippor, där vågorna och havet slår som hårdast, är himlen och vattnet prickigt av fåglar som dyker efter fisk.

IMG_5662.JPG

IMG_5652.JPG

IMG_5666.JPG

Tydligen är det stora stimm av sardiner som gått in nära land, vilket vi läste om i dagens morgontidning. Det har också fått stora knölvalar att komma in nära kusten för att festa på fiskstimmen, så förhoppningarna är höga att vi ska få se valar idag!

IMG_5684.JPG

Och mycket riktigt – när vi passerar piren vid San Simeon Bay, ser vi ända från vägen hur en stor pust av vatten reser sig ur något stort och mörkt i vattnet utanför piren.

IMG_5678.JPG

Vi svänger in, och piren är fylld av begeistrade människor. Det är verkligen en enastående syn när man står där ute – vattnet är fyllt av delfiner, knölvalar med deras ungar, och även några få sjölejon.

Delfinerna och knölvalarna samarbetar helt uppenbart för att fånga sardinstimmen – de snabba delfinerna tränger ihop stimmen med snabba cirklande rörelser, och helt plötsligt kastar sig en gigantisk val upp över ytan mitt i stimmet, och så nära som 30-40 meter från piren.

Luften är också smockfull av sjöfåglar och pelikanerna störtdyker rakt ner där de ser att delfinerna samlas. Vilken fantastisk föreställning att få se valarna helt ostört simma omkring en!

IMG_5686.JPG

Dagen bjuder verkligen på många fantastiska djurupplevelser, som vårt nästa stopp vid denna sjölejonkoloni som ligger och slöar i sanden.

Vägen fortsätter att ringla sig dramatiskt längs med kusten, det är verkligen en av de vackraste vägarna vi färdats på under vår långa resa.

IMG_5700.JPG

IMG_5687.JPG

IMG_5704.JPG

Vi stannar för en smaskig lunch vid Ragged Point bestående av fisktacos och varm räksallad.

IMG_5689.JPG

Efter lunchen blir det många fler fina stopp längs vägen norrut, bland annat vid Julia Pfeiffer Burns State Park, där vi längs slingrande stigar uppför en ravin ser jättelika redwoodträd. Vissa av träden är ihåliga och så stora att flera personer får plats att stå inuti dem, och de är verkligen otroligt höga! Och detta är ändå inte på långa vägar de största av de som redwoodträd som växer i Kalifornien.

Många av träden är också helt svartbrända de nedersta metrarna av en skogsbrand som måste ha härjat för några år sedan. Detta är ett av redwoodträdens stora styrkor – att de genom sin tjocka, flikiga bark och att trädkronorna befinner sig så högt upp, ofta klarar sig relativt oskadda och med livet i behåll genom de många skogsbränder som härjar i Kalifornien.

IMG_5737.JPG

IMG_5734.JPG

IMG_5729.JPG

IMG_5727.JPG

IMG_5750.JPG

Under resten av resan passerar vi små samhällen som Lucia och Big Sur, på vår väg till Monterey.

IMG_5774.JPG

IMG_5710.JPG

Framåt kvällen når vi slutligen staden Monterey, där vi avslutar kvällen med ypperlig mat och vin på en restaurang nere på hamnpiren.

IMG_5778.JPG

Från den heta Mojave-öknen till den dimmiga västkusten

På tisdagsmorgonen tog vi oss en frukost på hotellet, och körde sedan rätt omgående ut ur Vegas. Vi satte kurs söderut och följde väg I15 fram till avfarten mot Nipton, där vi svängde av och tog sedan höger in i Mojave National Preserve.

IMG_5587.JPG

En vägskylt varnar för landsköldpaddor på vägen – i övrigt ser vi knappt till en bil eller människa. Öknen domineras av ”Joshua trees” (en typ av yuccapalmer), små buskar (främst ”Creosote bush”) och ludna kaktusar. Utomhustermometern stiger upp till 109 Fahrenheit dvs 42 grader celsius.

IMG_5596.JPG

Vi stannar i Cima – ett samhälle som på kartan såg ut som åtminstone någon form av by eller liknande – men det verkar i princip bestå av en bilskrot där vi ser två män som arbetar, ihop med en utspridd samling övergivna hus, med den övergivna ”Cima grocery store” i centrum.

IMG_5588.JPG

IMG_5591.JPG

Enligt Wikipedia ska samhället ändå bestå av 21 personer – var de övriga nu än är…

IMG_5594.JPG

Vägarna är allt som oftast spikraka här i mellanvästern, och från Cima tar vi vägen norrut upp till I15 igen, och följer den åt sydväst vidare in i Kalifornien.

IMG_5602.JPG

Vi försöker hålla farten uppe så vi hinner nå västkusten framåt kvällen. Längsmed I15 susar allt fler ”spökstäder” och förfallna, övergivna hus och gårdar förbi i ökenlandskapet när vi passerar samhällen som Calico innan Barstow – här går t o m en väg in som heter ”Ghost town road”.

Är man (som jag) fascinerad av gamla övergivna västernhålor bör man definitivt ta en avstickar in på småvägarna just här längs I15 – tänk dock på att inte alla gamla rostiga hus & mobile homes som ser övergivna ut, verkligen är det…

Efter Barstow tar vi in på väg 58 och i en 4-vägkorsning ligger Kramer Junction, där vi stannar på en av flera längs vägen utannonserade antik- och kuriosaaffärer.

IMG_5597.JPG

IMG_5599.JPG

Här säljs i princip lite av allting, och affären är jättestor. Gillar man gamla amerikanska artifakter finns här allt ifrån samlingar av årgångsversioner av Coca Cola-flaskor, vägskyltar och jordbruksredskap, gamla vykort, leksaker, plåtburkar – you name it.

IMG_5609.JPG

Vi passerar Tehachapi och vid Caliente svänger vi västerut på väg 223, allteftersom landskapet övergår i inhägnade, brunbrända kullar.

IMG_5608.JPG

Det är vackert men samtidigt en dyster påminnelse om att Kalifornien nu sedan 3 år tillbaka upplever en extrem torka. Framförallt som forskare kunnat se att grundvattenflödena till Colorado-floden – som redan har rekordlågt vattenstånd – håller på att torka ut. Precis som att is- och glaciärtäckena i Sierra Nevada (bergskedjan som skiljer Nevada och Kalifornien åt) krympt dramatiskt på senare år.

Förutom alla miljoner människor i Kalifornien som försörjs av vatten främst hämtat från Colorado-floden, ska det också räcka till alla de miljontals boskap som föds upp här, inklusive alla konstbevattnade åkrar och planteringar. Kalifornien producerar en stor del av USA:s totala mängd livsmedel.

IMG_5610.JPG

Allt eftersom solen går ner närmar vi oss utkanten av den lite större staden Bakersfield.

I en av dess förstäder, Arvin, stannar vi och äter middag. Här är landskapet täckt av vinodlingar och åkrar med olika grödor som sallad och kål. Det verkar främst bo människor med mexikanskt ursprung och kultur här, och även restaurangerna som vi ser är alla mexikanska.

IMG_5615.JPG

De visar sig också genuint duktiga på att laga mexikansk mat!

IMG_5611.JPG

Så när mörkret lagt sig når vi äntligen fram till västkusten och hotellet Cottage Inn by the sea, som ligger i Pismo Beach.

IMG_5617.JPG

Vi har ett rum på andra våningen i en länga direkt mot havet, med öppen (gas-)spis – väldigt mysigt att höra vågorna slå mot stranden medan man slumrar in!

Utah via Bryce Canyon, Zion National Park och sedan Las Vegas

Vi ger oss av tidigt på måndags morgon, och får en fin biltur runt den uppdämda sjön Deer Creek Reservoir, när vi tar vägen (nr 189) via Heber City ner till Provo.

IMG_5498.JPG

IMG_5488.JPG

När vi åker på motorvägen I15 söderut igen i Provo, övergår landskapet från berg och skogar till milsvidda stäppmarker igen, och vi följer I15 hela vägen tills väg nr 20 tar av österut.

IMG_5500.JPG

Via väg 89 fortsätter vi sedan österut och in i Bryce Canyon National Park. Marta har varit snäll och fixat picknick åt oss, så vi stannar vid ett infocenter vid Red Rock och äter den. Här vid infarten till nationalparken har bergen bytt färg och är plötsligt nästan rosa-röda.

IMG_5501.JPG

Himlen är fortsatt klarblå och det är ganska hett i parken. Man förvånas av hur tallarna kan överleva i de helt rödgrusiga bergsslänterna längs vägen, det ser smått surrealistiskt ut.

IMG_5510.JPG

Det kostar pengar att åka in i USA:s nationalparker – något som jag tidigare har tyckt är lite ”fel”, utifrån vad man är van vid i Sverige. Men jag har mer och mer börjar tycka att det är riktigt bra, för i utbyte mot den överkomliga summan om 10 eller 25 dollar, som det oftast kostar att åka in i en park (och i t ex Rocky Mountain räckte detta inträde för en hel vecka), så får man ut väldigt mycket. Alla parker vi besökt har väldigt bra vägar och gratis parkering, så det är lätt att ta sig runt. Det finns också mycket personal i form av parkvakter och informationscentrum där man får gratis kartor och informationsblad och där de visar filmer och utställningar. Och i alla parker vi varit har de också gratis skyttelbussar som skjutsar en runt mellan olika stopp och startplatser för vandringsleder.

Dels slipper man då köra själv och dels så blir det inte så mycket trafik som stör i parkerna – även om bilvägarna i de större parkerna oftast bara finns i en liten yta av själva parken.

Här vid Bryce inser vi att vi lika gärna kan slå till på ett årskort till alla nationalparker i USA – det kostar nämligen 80 dollar och då får vi räkna av de 40 som vi redan lagt ut på tidigare parker (men man måste göra detta inom 7 dagar från de tidigare kvittona).

IMG_5505.JPG

IMG_5502.JPG

Här i Bryce väljer vi att bara ta oss en titt på själva Bryce Canyon, som ligger som en ravin nedanför den klipp-platå som man åker runt på.

IMG_5515.JPG

Det är en storslagen utsikt och canyonen består av sådana märkliga stenformationer, det ser lite ut som de fantasirika formerna på Sagrada Familia i Barcelona, eller som ett enda gigantiskt sandslott.

Sedan beger vi oss vidare söderut mot Zion National Park, eftersom vi vill hinna se den ordentligt.

IMG_5529.JPG

Zion överträffar faktiskt mina förväntningar. Vi kommer in via en väldigt vacker väg, nr 9 som går västerut från väg 89.

IMG_5523.JPG

Det är kanske lätt att tro att naturen i Utah ska se väldigt lika ut, men bara mellan Bryce och Zion är skillnaderna väldigt stora. Även om det även här i Zion reser sig väldiga, röda sandstensklippor, så är de rundade och slipade på ett väldigt märkligt vis. Det ser ibland ut som om någon spacklat ut dem med en stor spatel, när klipporna och bergen består av perfekta, slipade skiktlager.

IMG_5525.JPG

Efter att ha stannat några gånger på vägen och bl a utforskat en uttorkad bäckfåra, parkerar vi bilen vid parkens besökscentrum och tar bussen upp längs vägen som går längst in i parken.

IMG_5532.JPG

IMG_5545.JPG

IMG_5541.JPG

IMG_5535.JPG

IMG_5546.JPG

IMG_5547.JPG

Leden som går in här och den här delen av parken kallas för The Narrows, eftersom den blir väldigt trång ju länge in man vandrar så att man till slut befinner sig i trånga, smala raviner mellan stuphöga, lodräta klippväggar.

IMG_5554.JPG

IMG_5559.JPG

IMG_5558.JPG

Just idag är det ingen risk för s k ”Flash floods”, men om det t ex regnar här eller i kringliggande områden, kan vattennivån på mycket kort tid öka dramatiskt och är man i de delar där strömmen fyller hela utrymmet mellan ravinväggarna så kan man på några få sekunder översvämmas och hamna i livsfara.

Det blir en fantastisk vandring, stundom med massvis av fladdermöss som cirklar runt oss ovanför vattenytan när vi vadar genom den vattenfyllda ravinen. Som tur är jagar de insekter och inte oss, men ibland känner man något slinka till mot den nakna foten i vattnet, som är för grumligt av sediment för att man ska kunna se genom det. Troligen är det öringar, som ska finnas här i vattnet.

IMG_5562.JPG

IMG_5569.JPG

IMG_5570.JPG

På vägen tillbaka ser vi fler hjortar stå och beta intill stigen, och när mörkret faller kommer en massa paddor fram på stigen. Syrsorna (eller om det nu är cikadorna) spelar som en stor symfoni i hela dalgången och månen och stjärnorna fyller den ännu klara himlen, när vi återvänder till busshållplatsen och tar den näst sista bussen ner till bilen igen.

Sen kör vi genom St George och ut på motorvägen, och avverkar de sista milen till Las Vegas. Som tur är tjänar vi in en timmes tidsskillnad, men vi är ändå inte framme och incheckade på hotellet förrän kl 12 på natten.

IMG_5571.JPG

Vilket väl i och för sig spelar föga roll, eftersom Vegas är staden som aldrig sover. Men att checka in på vårt hotell i Freemont blir något av en chock, när
man kommer från det fridfulla Zion.

Receptionen ligger inbakad i ett jättestort casino som utgör hotellets två bottenplan. En öronbedövande kakafoni av spelmaskinsljud och högtalarmusik fyller våningen.

Vi ger oss ut för att hitta något ätbart och får tag i lite kinesiskt som får duga, och retirerar sedan in till hotellrummet från den hysteri som råder på de takövertäckta gatorna utanför. Överallt är det casinon, även på de s k caféer och restauranger där vi går in för att försöka köpa mat. Det är som att vara på IKEA och leta efter utgången – men varuhuset är utbytt mot Black Jack-bord och spelautomater som massvis av människor sitter och drar i.

På gatorna står prostituerade och poserar med turister, och högt upp i luften ovanför oss flyger människor förbi i tivoli-liknande linor som man kan fara runt i. Nja, den här staden var inte i vår smak. Nu gäller det att försöka få lite sömn och sedan fly härifrån i morgon.

IMG_5580.JPG

Park City, dag 2

Vi vaknar upp efter en god natts sömn, och blir bortskämda med en härlig pannkaksfrukost (”swedish pancakes” dvs tunna).

IMG_5474.JPG

Vår tanke var att åka vidare söderut efter frukost, men Marta lyckas övertyga oss att stanna en natt till, och det var egentligen inte ett alltför svårt val eftersom man blir lite ”sliten” av allt kringresande, och då är det skönt att få landa och vila ett tag på en plats. Framförallt också smälta alla tidigare intryck och inte ha för mycket nytt som händer.

IMG_5470.JPG

Lotta och Marta begav sig ner på stan för att besöka marknaden samt inhandla lite mat inför kvällens middag, medan jag följde med Don och familjens två svarta labradorer på en tur runt fjället.

IMG_5478.JPG

IMG_5477.JPG

Det var en riktigt fin runda där man stundom såg staden nedanför oss. Om man är sport- och friluftsintresserad förstår man att Park City är perfekt att bo i – Don brukar vandra eller cykla mountainbike i princip varje dag fram tills det blir snö, då han åker skidor i stället. Eftersom detta är ute i öknen, och pga klimatet här och den torra (och salta) luften, blir snön här tydligen väldigt puderlik och lätt, och inte alls slaskig eller tung.

Senare på eftermiddagen tar Marta med mig och Lotta till ett närliggande område med några varma källor, som ligger som i små vulkan-kraterhålor i marken. Den största av dem har de byggt en gång in i nedifrån, så man kan bada där i det varma vattnet året om.

Att jag undsluppit mig att jag gillar kött så mycket, och att jag är avundsjuk på kvalitén och priset på kött här i mataffärerna i USA, har tydligen fått Don och Marta att bestämma sig för att laga grillad nötfilé till middag, och Marta har köpt ett jättestycke kött hos den lokala slaktaren. Behöver jag säga att det var supergott?

Vi hade en riktigt trevlig kväll med mycket diskussion om Norge, politik, seder mm som skiljer sig mellan Sverige och USA, och mycket annat. Tusen tack Marta, Don, Kirsten och Zoe för en underbar vistelse hos er!

IMG_5486.JPG

Rock Springs and a home cooked meal

Både jag och Erik var lite trögstartade på morgonen så vi tog det lite lugnt innan vi körde in till Rock Springs för frukost, vilket var en stor besvikelse. Rock Springs är helt öde, inget att se och inget att äta. Efter några vändor i centrum körde vi tillbaka till hotellområdet utanför stan och åt på Golden Corral för andra dagen i rad.

IMG_5441.JPG

Proppmätta hoppade vi in i bilen och körde västerut mot Salt Lake City och Park City, där vi skulle sova en natt hos mina släktingar. Bilresan tog ca 4 h och det blåste väldigt mycket så man var tvungen att koncentrera sig hela tiden, det var nog en av de jobbigare sträckorna att köra hitintills (men vägen var väldigt bra).

IMG_5452.JPG

Park City ligger precis utanför SLC och är en vintersportsort (flera av OS-backarna som användes 2002 ligger här). Här finns mängder med pister och hotell, de har till och med en lift hela vägen ner i centrum. Till befolkningsmängd är det en liten stad med endast 7000 invånare men antalet turister som besöker staden gör att resturangutbudet räcker för det tredubbla. Här arrangeras också det årliga Sundance Film Festival.

Det var en speciell känsla att knacka på hos en familj som man inte träffat på tio år, men efter några minuter var det svårt att förstå att det inte bara var 10 dagar sedan vi senast sågs.

Marta lagade en jättegod pasta-middag till oss som vi åt med hela familjen – Marta, Don, Zoe och Kirsten – förutom Kelsey, som numera bor i Boulder utanför Denver där hon pluggar.

IMG_5454.JPG

IMG_5457.JPG

Efter middagen tog vi en sväng ner på stan och åt glass! Park City är en gammal gruvstad, med de kringliggande bergen genomgrävda av oändliga gångar från de tidigare aktiva silvergruvorna. Många av de gamla trähusen från 1800-talet är bevarade längs huvudgatan, och det verkar vara en välmående stad där de flesta har det väldigt bra ställt.

Det blev mycket prat om Norge och gamla minnen, innan vi alla kom i säng. Jätteskönt att få sova i en så stor och skön säng – den bästa hittills på hela resan.

IMG_5458.JPG

IMG_5462.JPG

Dinosaurier och Wyoming

Det var lite svårt att sova i natt, motellet låg ganska nära en stor väg som väsnades en del och rummet var varmt, så när vi vaknade var vi redo för kaffe. Vi hoppade in i bilen men körde inte längre än ca 50 m (livsstilen verkar smitta av sig) och gick in på Golden Corall som hade buffé. Den var enorm!

IMG_5338.JPG

IMG_5342.JPG

Bara efterrättsbuffén sträckte sig omkring 5 meter i följd – en inte helt missnöjd Lotta här. Vad är väl amerikanskt kulturutövande om inte detta?

IMG_5346.JPG

Efter detta fortsätter vi tillbaka söderut mot staden Jensen, där man svänger av mot den västra infarten till nationalparken.

IMG_5355.JPG

Det är också här på Utah-sidan som man kan se en massa dinosaurieskelett, vilket var tur att Lotta kollade upp! Åker man in i själva parken via Colorado så kan man inte komma runt till den här vägen in, utan måste åka tillbaka och runt.

IMG_5356.JPG

IMG_5360.JPG

Från besökscentret tog vi en buss den korta vägen upp till ”The Quarry”, som är ett museum som de byggt direkt ovanpå den ena klippväggen i en ravin. För 150 miljoner år sedan var det en bäckfåra som troligen torkade ut, vilket i så fall är förklaringen till att så väldigt många dinosaurierarter samlas och dött på exakt samma plats.

Dels kan man än idag se i t ex Afrika hur djurarter som normalt håller sig ifrån varandra, samlas vid de få kvarvarande vattenhålen vid svår torka. Och här skulle alltså många av djuren dukat under av torkan, och till slut även köttätare som kanske kom och åt av kadavren av de större växtätarna.
Dels så skulle vissa av djuren också kunna ha spolats ihop när det återigen kom vatten i floden.

IMG_5357.JPG

IMG_5361.JPG

Skelett från hundratals olika dinosauriearter fyller klippväggen, en otrolig syn. Och många mer ligger säkerligen djupare under dem i berget. Det känns lite svindlande att man även får känna på vissa av benen, som ett stort ben från själva benpartiet från en diplodicus som en gång i tiden var en 25 meter lång och 4 meter hög växtätare med lång hals.

IMG_5369.JPG

IMG_5372.JPG

De första skeletten här upptäcktes redan 1909 av Earl Douglas, som fann ett långt parti av en svanskota från en stor växtätare som stack fram ur berget.

Riktigt häftigt är att man själv sedan får vandra runt på en stig mellan de kringliggande bergskullarna, där man också ser flera skelett sticka fram – bl a ett annat parti av en hals- eller svanskota! Precis som det måste ha sett ut för Douglas 1909. Så man kan gärna föreställa sig hur det var att för första gången upptäcka de här lämningarna.

IMG_5379.JPG

IMG_5363.JPG
Huvudet från en allosaurus.

IMG_5387.JPG

IMG_5395.JPG
Fire ant nest.

IMG_5385.JPG
Vissa av kullarna verkar endast bestå av söndervittrad lera, så det är svårt att förstå hur de inte kan ha vittrat ner helt under årtusendenas regn.

IMG_5391.JPG
Öknens vandrande buskar – vi såg två sorter som båda bildar som en perfekt boll när de vissnar, och kan rulla runt med vinden.

IMG_5397.JPG
Vi såg också flera sorters ödlor, denna gissar jag från huvudformen är en liten agam.

Efter besöket i parken körde vi norrut mot Rock Springs, det här var nog en av de vackraste vägarna som vi kört.

IMG_5402.JPG

Landskapet var vackert böljande och efter att ha passerat Flamingo Gorge Dam, som är en stor damm som spärrar av hela Flaming Gorge Reservoir, körde vi länge högst upp på en platå med djupa dalar runt omkring. Att vi såg vildhästar på avstånd gjorde inte upplevelsen direkt sämre. Solnedgången var otroligt vacker och färgade de redan röda klipporna och landskapet till ett glödande crescendo.

IMG_5410.JPG

IMG_5415.JPG

IMG_5422.JPG

För första gången passade vi också på att i Rock Springs besöka Walmart. Det var…stort.

IMG_5434.JPG

I70 västerut – Grand Junction och Colorado National Monument

Vi fortsatte västerut mot Grand Junction för att senare kunna ta väg 139 norrut mot Dinosaur National Monument.

IMG_5229.JPG

Vårt första stopp gjorde vi i Palisade, en mindre stad innan Grand Junction och en av de i området som har en massa vinodlingar och vingårdar kring sig.

IMG_5247.JPG

IMG_5236.JPG

Palisade vad en väldigt trevlig stad med små caféer, antik- och loppisaffärer mm. Vi stannade på en av vingårdarna och provsmakade lite rött vin, tog en fika och kollade runt lite i några affärer. Här nedan är en affär som tidigare varit bank, och där bankvalvet fortfarande låg kvar bevarat.

IMG_5245.JPG

Vi stannade också vid en gårdsbutik i stan med en massa solmogen frukt och grönsaker, och mycket slut och kräm på burk.

IMG_5252.JPG

IMG_5255.JPG

Förutom vingårdar ligger det flera persikoodlingar runt stan, som omringas av branta, eroderade sandstensklippor.

IMG_5257.JPG

Från Grand Junction tog vi av mot Colorado National Monument, som är en annan nationalpark men till skillnad mot den i Rocky Mountains är denna dominerad av varm, torr öken.

IMG_5267.JPG

Klipporna är fantastiskt röda i kontrast mot den klarblå himlen och det enda som växer här är små buskar samt gamla, snedvridna stora enar.

IMG_5303.JPG

Det finns dock mycket vilda djur i parken som pumor, bighorns, coyotes, örnar mm. Men eftersom vi är här mitt på dagen när solen steker, ser vi inte till mer än några rovfåglar som seglar på uppvindarna mellan de djupa ravinerna.

Man ser också tydliga skiften i klippväggarna från olika tidsåldrar, och även här har man hittat en hel del fossil och vissa dinosaurierester, från vad vi förstår av en guide på besökscentret mitt i parken.

IMG_5279.JPG

IMG_5294.JPG

IMG_5302.JPG

Efter besöket i parken fortsätter vi norrut via Fruita på väg 139, en bilväg som kallas Dinosaur Diamond och är en av flera utmärkta bilvägar med fina vyer kring dem i Colorado.

IMG_5310.JPG

IMG_5318.JPG

Vägarna tycks ibland som oändliga raksträckor på den delvis platta stäppmarken, som ibland bryts av utav grusiga, eroderade kullar. När vi kommer upp i bergen igen ser vi flera övergivna gamla gårdar, men i övrigt är det i princip väldigt öde och inga gårdar så långt ögat når. Här och var går det kor över vägen, eftersom den går igenom oändliga jagar som ibland bryts av utav färister.

IMG_5325.JPG

Vi stannar för kvällsmat i Rangely, den första lilla staden på länge. Den verkar mest bestå av en lång huvudgata där bilvägen passerar, och omgivningarna känns öde och oländiga.

IMG_5328.JPG

Efter Rangely fortsätter vi mot nordväst och passerar den lilla staden med det passande namnet Dinosaur.

Sedan korsar vi gränsen till Utah, för att slutligen nå den lilla staden Vernal där vi stannar för natten på ett motell.

IMG_5330.JPG

RMNP dag 2 – Fern Lake och Trail Ridge Road

På natten och morgonen har ett nytt regn passerat, men när vi lämnar vårt motell i Estes Park så är det uppehåll och när vi börjar vandringen kommer solen tillbaka. Vi tar leden som går upp till Cub Lake och sedan vidare till Fern Falls, och sen tillbaka till parkeringen igen vid Fern Lake Trailhead.

IMG_5063-0.JPG

IMG_5069-0.JPG

Skogen har härjats av en stor brand 2012 och när vi kommer upp till Cub Lake ser man mängder av döda träd stå kvar, förkolnade. Det sträcker sig som ett långt utbränt band hela vägen upp till The Pool, där stigen upp till Fern Falls börjar.

IMG_5112.JPG

IMG_5101.JPG

IMG_5104.JPG

Vid Cub Lake äter vi lunch – vi fastnade för salladen så det blir en snarlik lunch idag som igår!

IMG_5089.JPG

IMG_5113.JPG

Vid The Pool, där tre av stiglederna möts, fortsätter vi 1 mile upp längs leden till Fern Lake.

IMG_5123.JPG

Vid Fern Falls vänder vi nedåt igen, och följer leden tillbaka till parkeringen.

IMG_5131.JPG

IMG_5133.JPG

Vi ser väldigt många vilda djur på turen – från grönskimrande kolibrier och Wapitihjortar nere på slättlandet, till murvelsdjur, antiloper, bäcköringar och vildkalkon. Vildkalkonmamman sprang över vägen framför oss och hennes unge, som blev kvar, flög upp i en liten asp. Vi skyndade vidare så att hon skulle kunna gå tillbaka till ungen igen.

IMG_5149.JPG

Efter vandringen tar vi bilen längs Trail Ridge Road västerut – en asfalterad bilväg som går som en slinga runt hela nationalparken ända ner till Grand Lake i sydvästra hörnet av parken.

IMG_5157.JPG

IMG_5182.JPG

Färden bjuder på svindlande vyer – det är svårt att förstå att man lagt så mycket resurser och ansträngning på att bygga dessa vägar. Det är ingen kort liten slinga utan den går upp och ner mellan dalar, raviner och höga berg i 77 km i följd. Det är den högst belägna, längre asfalterade vägsträckan i USA. (Den kortare var väl helt enkelt vägen upp till Mount Evans som vi körde på i söndags).

IMG_5162.JPG

IMG_5176.JPG

Vägen är bara öppen maj-oktober eftersom det inte går att hålla undan snömassorna på vintern. Den högsta punkten vi passerar ligger på 3 713 meter över havet.

IMG_5186.JPG

IMG_5197.JPG

Vi stannar till för en fika vid Trail Ridge Café, och fastän vi har acklimatiserat oss till höjderna och tycker att vi borde vant oss lite med våra vandringar i parken, så känner man väl av höjden här uppe som en lite snurrig känsla.

IMG_5440.PNG

Vår färd fortsätter mot Silt utanför Glenwood Springs, där vi ska bo på ett motell. Efter Grand Lake passerar vi mest små isolerade samhällen och slättland, och vägen ringlar ofta längs med kanten av Colorado River (som bara ser ut som en ynka liten å så här långt norrut). Men vi ser både vanlig älg och en räv längs vägen.

IMG_5210.JPG

Floden blir större ju mer åt sydväst som vi färdas, och vägen går nu genom brunröda sandstensraviner som floden gröpt ut. Vi följer väg 40 västerut och passerar Hot Sulphur Springs, och i Kremmling tar vi sedan av på en mindre grusväg (väg 1) som går ner till State Bridge.

IMG_5213.JPG

När vi når State Bridge har det blivit mörkt och vi har egentligen inte noterat att det skulle ligga ett samhälle här, för det är i så fall så litet att det inte syns på kartan. Men mitt ute i ingenting i ravinfåran ser vi en massa ljus och stannar till vid en bar med en stor musikscen.

Nyfikenheten gör att vi bara måste gå in och ta en öl (vilket tyvärr blir en Cola för Lotta som sitter vid ratten). Baren är gjord som en stor inhägnad ”amfiteater” med en stor utomhusscen, men själva serveringen ligger i något som ser lite halvt ut som Skrotnisses tipp.

Det är bara några få andra där men eftersom jag sett en affisch på planket utanför om framträdanden av musikartister, frågar jag bartendern om det kommer bli någon spelning ikväll. Han ursäktar sig för att det är så lite folk där ikväll, men säger att han ska försöka höra med några lokala amatörförmågor om de kan tänka sig att spela.

IMG_5214.JPG

En vit pudel irrar runt bland borden och inne i baren och ser påtagligt full ut, men bartendern förklarar att den bara är väldigt ”gammal, blind och döv”. När jag frågar honom om varför de t ex inte sätter upp en stor skylt nere vid motorvägen (I70 några miles söderut), för att få in lite fler gäster, ser han på mig som om det är första gången han får det tipset.

Efter lite mer småprat om allt och inget i baren och med vår bartender, fortsätter vid mot Glenwood Springs och fördriver den nu kolsvarta färden med P3:s radiodokumentärer – vi upptäckte tidigare att vår bil bland många andra bra funktioner har en USB-port där man lätt kan koppla in iPhonen till stereon.

Over and out from Colorado.

IMG_5217.JPG

Rocky Mountain National Park, dag 1

Vår första dag i nationalparken blir en vandring från Bear Lake och upp via Nymph Lake och Dream Lake, hela vägen upp till Emerald Lake.

IMG_4927.JPG

IMG_4945.JPG

Stigen går brant uppåt – starten vid Bear Lake är redan på 2880 meter och vi fortsätter upp till Nymph Lake med vida utsikter över dalgången.

IMG_4932.JPG

IMG_4907.JPG

Skogen domineras i början av långa, smala granar blandat med asp och tall.

IMG_4920.JPG

IMG_4952.JPG

IMG_4941.JPG

Uppe vid Dream Lake äter vi vår medhavda lunch – två sorters sallader plus friterad kyckling som vi köpt nere i stan.

IMG_4965.JPG

Ju högre upp vi kommer desto kargare blir skogen – de redan torra och smala granarna blir än mer smala eller så klättrar de i slingrande former över stenar, och tallarna på bergknallarna är stora, uråldriga och förvridna av vind och väder.

IMG_4975.JPG

IMG_4979.JPG

Bergshöjderna är fyllda av olika blommor som fortfarande blommar – orkidéer, någon form av alpin aster, ”Goldeneye” (som ser ut som en gul solhatt), tusenskönor och andra kryddväxter – samt ”Colulmbine” som är en sorts vild akleja och även Colorados officiella blomma.

IMG_4966.JPG

Till slut når vi Emerald Lake som ligger som i en gryta mellan bergstopparna som fortfarande har ytor med is och snö, och sjön är verkligen smaragdgrön och jättevacker.

IMG_5001.JPG

IMG_4988.JPG

IMG_4990.JPG

Jag tar en tur runt sjön, som kantas av branta stenrasbranter. Gammal slipad drivved ligger samlad i en rasbrant i västra hörnet.

IMG_4994.JPG

Ekorrarna i parken är väldigt nyfikna – uppenbarligen snor de åt sig en godbit då och då av besökare (även om man inte får mata dem), för de är väldigt orädda och en av dem hoppar upp i mitt knä och sitter och försöker sträcka sig efter kameran när jag fotar den.

IMG_5030.JPG

Vi överraskas av ett regn och skyndar ner längs stigen igen. På vägen tillbaka möter vi en liten flock Wapitihjortar (på engelska kallas de elk). De går precis vid vägen och hannarnas horn är väldigt imponerande.

IMG_5055.JPG

Väl tillbaka i Estes Park åker vi förbi Stanley Hotel, som ligger på en höjd ovanför staden. Det är byggt 1909 och var inspirationen till Stephen Kings ”The Shining”, efter att han bott på hotellet. Även delar av den mini-serie som gjordes för TV har spelats in här.

IMG_5058.JPG

Alma, South Park City och Estes Park

Har haft lite huvudvärk under natten, hotellvärden säger att det kan ta några dagar att vänja sig vid höjden. Det är sällan man är längre ner än ca 3000 meter över havet, även nere i dalgångarna. Hotellvärden är för övrigt väldigt stolt över sin uppstoppade älg i lobbyn.

IMG_4692.JPG

Vi tar vägen söderut över Breckenridge, där vi handlar lite lunch att ha med oss på CityMarket. De har ett jättebra utbud och massor av goda färdiga sallader och kyckling, fastän allting ligger så högt upp i bergen.

IMG_4707.JPG

IMG_4705.JPG

IMG_4702.JPG

Efter att ha korsat bergsryggen och kontinentalplattorna, stannar vi på en kaffe i Alma, som ska vara den högst belägna kommunen i USA på 3224 m ö h (högst belägna staden är i stället Leadville som ligger några miles västerut).

IMG_4720.JPG

IMG_4716.JPG

IMG_4717.JPG

Det är lätt att tänka sig hur isolerat det måste bli här uppe på vintern.

IMG_4721.JPG

Byn har bara drygt 200 invånare och många av husen ser ut att komma från ett annat sekel.

IMG_4714.JPG

Sedan fortsätter vi till Fairplay, där de har bevarat ett stort område med hus från 1800-talet, och den gamla guldruschen när Klippiga Bergen befolkades av guldgrävare och nybyggare.

IMG_4734.JPG

IMG_4742.JPG

Vissa av husen har stått där sedan de byggdes, medan vissa andra har flyttats dit innan de hann rivas, från närliggande städer och samhällen som t ex Alma som vi passerade.

IMG_4728.JPG

IMG_4753.JPG

IMG_4770.JPG

De har lyckats bevara som en hel liten by av gamla hus, och en ofantlig mängd gamla saker och fotografier som står uppställda i husen och som man kan gå runt och titta på.

IMG_4777.JPG

IMG_4771.JPG

IMG_4808.JPG

IMG_4810.JPG

IMG_4800.JPG

IMG_4803.JPG

IMG_4814.JPG

IMG_4815.JPG

IMG_4828.JPG

IMG_4822.JPG

Precis när vi lämnar Fairplay och South Park County kommer det regn – något som vi fått lära oss ofta händer i bergen men som går över lika fort som det dyker upp.

IMG_4834.JPG

Colorado är fyllt av gamla övergivna stugor, gruvor och små samhällen som man ser längs vägarna när man kör runt. Men vi hinner inte se mer idag (jag hade hoppats på att hinna åka förbi St Elmo och Tincup, som ligger längre söderut), utan tar vägen österut längs dalgången, mot Denver.

IMG_4837.JPG

Stora gårdar med enorma kohagar breder ut sig över slätten.

IMG_4863.JPG
En liten flock Wapitihjortar korsar vägen under vår resa mot Rocky Mountain National Park, och vårt boende för 2 nätter framåt i Estes Park.

IMG_4855.JPG
Vädret uppe i bergen slår ofta om mellan regn och strålande sol.

När mörkret börjar lägga sig har vi precis nått fram till Estes Park i norr, som är en liten stad som ligger på den östra gränsen till Rocky Mountain National Park, och fungerar som en naturlig anhalt för alla som ska besöka parken.

IMG_4868.JPG
Nästan framme för natten – ett stopp med utsikt över dalgången under oss, där Estes Park breder ut sig.

IMG_4866.JPG

Sista steget inför morgondagen blir att inhandla ”lite” frukost. Hittar en macka i limp-format som känns som en utmaning att försöka dela på!

IMG_4877.JPG

IMG_4875.JPG

The top of the Rockies

Idag hämtade vi ut vår hyrbil, det blev en SUV, från Avis i Denver och satte kurs mot Klippiga bergen. Efter att vi kom ut ur stan reste sig I70 direkt rakt upp i bergen, och vi slingrade oss upp längs allt mer hisnande och fantastiska vyer längs vägen.

IMG_4568.JPG

Vårt mål för dagen var Mount Evans, 4348 meter över havet som de härliga amerikanarna, som pricken över i, fått för sig att dra en asfaltsbelagd väg längs ända upp till toppen.

Vägens ursprung daterar tydligen ända tillbaka till 1907, då borgmästaren i Denver blev orolig att Colorado Springs skulle sno åt sig alltför många av turisterna från Denver.

IMG_4576.JPG

Vi körde brant uppåt genom spetsig gran- och tallskog, och gjorde ett kort stopp vid Echo Lake på vägen upp.

IMG_4577.JPG

Redan här kände man av ett visst svagt tryck i huvudet av den höga höjden. Men sen bar det uppåt rejält.

IMG_4674.PNG

Serpentinvägen slingrade sig allt vildare uppåt längs berget, förbi den sista trädgränsen av gamla, snedvridna och halvdöda tallar som kämpade sig kvar på sluttningarna.

IMG_4580.JPG

Vi började känna av höjden allt mer och försökte vara vaksamma på höjdsjuka.

IMG_4601.JPG

Det kändes jävligt starkt av de som cyklade mot toppen! Inget vi avundades.

IMG_4605.JPG

Längs vägen såg vi också alla möjliga djur – röda falkar, murmeldjur, olika andra fåglar och bergsgetter.

IMG_4632.JPG

Till slut nådde vi ändå toppen – vilken fantastisk, hisnande utsikt!

IMG_4610.JPG

Bilder kan som vanligt tyvärr inte göra upplevelsen sin fulla rätt. Men här uppe kände man verkligen av yrseln, som en lätt berusning, så vi ville inte stanna länge utan började snart köra nedåt igen för att komma ner i höjd. Men vilken fantastisk utsikt! Långt i fjärran skymtade Denvers skyskrapor.

IMG_4636.JPG

IMG_4640.JPG

IMG_4651.JPG

Höjden och den friska bergsluften gjorde oss ganska trötta så vi rundar av dagen nu med burgare på Mothers Saloon i den gamla gruvstaden Georgetown – en gång den stora silvermetropolen i väst.

IMG_4667.JPG
IMG_4670.JPG

Här verkar alla locals hänga – trevligt! Nu bär det av mot Keystone lite längre västerut där vi ska bo i natt.

Denver – The mile high city

Vi lämnar Ethridge farm i Texas och kör mot Houstons flygplats, för att ta flyget till Denver. Motorvägen susar snabbt förbi och vi råkar hamna på en betalväg som går som en ringled kring stan – oklart hur det ska betalas, det är betalstationen vid alla avfarter men så innan flygplatsen så övergår vägen till vanlig motorväg igen och vi antar att det löser sig med betalningen.

IMG_4463-0.JPG

Vi landar till en vacker solnedgång över Klippiga bergen och tar en taxi in till stan och hotellet. Vi inleder vistelsen i Denver med lite god mat & öl. Staden ligger på slätten precis nedanför bergskedjan på 1609 meter över havet, varför den också kallas för the mile high city.

IMG_4479.JPG

IMG_4484-0.JPG

Dag två kollar vi runt på stan. Det som gör mest intryck är att Denver- och Coloradobor verkar vara ett intellektuellt och trevligt gäng som gillar läsning och god öl.

IMG_4491.JPG

IMG_4503.JPG

IMG_4500.JPG

IMG_4498.JPG

Det finns nämligen fullt av lokala bryggerier (spridda utöver staten, men de flesta är också representerade i Denver), samt en riktigt stor och välkänd bokhandel. Vi besöker också biblioteket som är väldigt stort och fint, och kollar igenom lite olika böcker om Colorado samt främst om Rocky Mountain National Park, som vi ska besöka och vandra i.

IMG_4509-0.JPG
Biblioteket, som är väldigt stort och välordnat.

IMG_4524-0.JPG
Bokhandeln ”Tattered Cover” ligger längst upp på 16th Street, och har t o m ett eget litet tryckeri där man kan få trycka upp sina egna böcker. Det finns fåtöljer utströdda överallt som man kan sitta och fika eller läsa i, och mängder av böcker.

IMG_4538.JPG

Senare på dagen går vi till en restaurang som heter Yard House, som hävdar sig ha världens största utbud av öl på tapp. Tja, 130 sorter har de i alla fall och det räcker och blir över för oss.

IMG_4518-0.JPG

Vi passar på att prova lite olika lokala ölsorter och äta gott!

IMG_4517-0.JPG

Denver känns som en riktigt sjysst stad. Det är skönt både att komma till ett klimat som känns mer som hemma än söderns värmebölja. Samt att man inte behöver känna sig otrygg ute på kvällarna här, det blev lätt lite ”instängt” i New Orleans när så många varnade oss. Och människorna här känns lite mer genuint trevliga på något sätt.

Kanske är det bara något med kulturen som klickar här i Colorado, men det kändes rätt lustigt att ju längre söderut man kom i USA, desto mer ville alla människor påpeka och fråga en om ”var det inte så att folket i södern var de trevligaste vi stött på? Och var inte folk i New York överlag mkt mer otrevliga och stela?”

Vi trivs i alla fall riktigt bra i Denver.

IMG_4550.JPG

IMG_4541.JPG

IMG_4551.JPG

IMG_4564.JPG

Everything’s bigger in Texas – the lone star state!

Efter en stadig frukost bestående av blåbärsmuffins, fruktsallad, äggröra, korv och kaffe lämnade vi Lafayette och gav vi oss av med sikte mot Texas. Vi hade sett ut en väg som skulle ta oss söder ut längs med kusten, förbi flera naturskyddsområden – väg 8.

IMG_4409.JPG
En man (typisk redneck om man får säga så) fiskar längs väg 22 söderut från Lafayette. Det låg en hel del överkörda alligatorer längs vägen, några riktigt stora!

Det var en väldig trevlig väg som var nästintill fri från övriga bilar. Vägen tog oss igenom små byar, över broar och förbi oljeraffinaderier.

IMG_4414.JPG

IMG_4412.JPG

Vi trodde att vi skulle kunna promenera runt i Rockefeller State Park (ett träskområde nere längs kusten) men det gick inte, den var nog främst till för folk med båt och man var tvungen att lösa speciella pass för att få vistas i den och jaga där. På parkkontoret fick vi istället tips om att besöka Cameron Prarie National Wildlife Refuge, som låg ytterligare någon mil längre väster ut.

Cameron Prarie hade en liten utställning för besökande och så hade de anlagt en lång körslinga så man kunde köra på en liten grusväg runt träskmarkerna, och slapp gå runt i värmen. Det fanns också en spång som låg i anslutning till bilslingan, där vi prövade att gå runt till fots.

IMG_4415.JPG
Trots gott humör är det inte så jätteskönt att tvingas ha täckjacka mot de blodsugande krypen, när det är stekande sol och 36 grader i skuggan. Man hamnar lätt i en liten svag ”trans”.

Det visade sig vara en rätt extrem utmaning – fullt av olika stickande och blodsugande insekter anföll oss titt som tätt, de största såg ut som en slags korsning av stora tordyvlar och nattfjärilar. Det blev inte bättre av att vi stampade i spången för att skrämma iväg eventuella giftormar och andra obehagliga kryp (spången var nämligen övervuxen på många ställen så det gick inte att se om det låg djur på den) – detta gjorde istället att en svärm av små broms-liknande flygfän förföljde oss, de måste ha suttit under spången.

IMG_4422.JPG

Vi såg i alla fall många vackra fåglar, bl a olika sorters hägrar och vadare och några som liknade sothöns. De vita små hägrarna är lite lustiga, i häst- och kohagen ser man de ofta följa djuren eller t o m sitta ovanpå dem.

Efter Cameron åkte vi vidare upp förbi Lake Charles, där vi körde på motorvägen för att hinna fram i lite god tid till Ethridge farm, några få mil norr om Beaumont, där vi bokat boende för natten.

http://www.ethridgefarm.com

Vår stuga var ganska nybyggd och luktade fortfarande gott av furu – sängen var dock enorm och man kände sig lite som en ”guldlock” i de tre björnarnas hus.

IMG_4430.JPG

IMG_4436.JPG

Efter att ha pratat en del med Ann som äger farmen, strosade vi runt lite på farmen och tittade på hennes olika odlingar av fruktträd, amerikanska blåbär mm. De amerikanska blåbären var som stora buskar som stod i längder, och på gräsfältet framför vårt hus växte fina Mayhaw-träd (vår stuga var döpt efter träden och det är tydligen en typisk sylt för södern, vi fick smaka hemgjord Mayhaw-sylt till frukost dagen efter).

Från jazzens Mekka – in i Acadien eller ”Cajun land”

IMG_4273.JPG
Idag har vi hyrt en bil som vi ska köra till Houston, Texas. Jag fick en rätt omtumlande crash course i att köra med automatväxellåda – från 5-filig motorväg genom stan, ut på väg 90 där världens oväder med skyfall bröt ut och sikten blev i princip obefintlig.

IMG_4387.PNG

Mitt i det värsta regnandet möter vi två polisbilar och det är först kort innan mötet jag ser att den sista ligger till hälften in i min vägbana, så jag får väja ut i refugen. Det visar sig vara en poliseskort till en pansarvagn som är så bred att den täcker 1,5 fil av vägen.

IMG_4394.PNG

Landsbygden här ser verkligen precis ut som i alla filmer och serier man sett från södern. Den spanska mossan (vilket såklart ska noteras inte är någon mossa utan en lav) hänger tung i träden och det är svårt att greppa hur man lyckats bygga alla dessa gigantiska vägar rakt igenom träskmarken. Vilket ofantligt jobb. Ömsom gränsar träsk och floder till vägen, ömsom är det små samhällen och allt eftersom också allt fler sockerrörsfält.

IMG_4395.PNG

Vi ser roadkills i form av små alligatorer och tvättbjörnar här och var, som försökt korsa vägen. Samt rovfåglar och korpar som lurar längs vägkanten.

Vi letar oss ut till en av de mer kända gamla plantagerna längs Mississippifloden, Oak Alley Plantation.

IMG_4296.JPG

IMG_4325.JPG

IMG_4307.JPG

De gamla Virgina-ekarna med mossan hängandes som ringar in de ståtliga herrgårdsbyggnaderna, känns lite mystiska och fantasieggande. Luften är tung av fukt och blixtarna fortsätter mullra i fjärran när vi går på rundtur i huvudbyggnaden.

IMG_4305.JPG

IMG_4299.JPG

Vi får höra om gårdens historia, den första förnäma creole-familjen som byggde gården och deras olika traditioner och hur gården förvaltades, med en arbetskår på totalt 106 slavar.

IMG_4310.JPG
IMG_4290.JPG

Liksom det mesta inom cajun-/creole-kulturen var man väldigt vidskeplig, och seden att t ex täcka över alla speglar i huset när någon dog, för tankarna till en skräckfilm som jag och Lotta sett, och det är väldigt intressant och fascinerande att på riktigt få se och höra om de gamla creolernas liv och öden.

Efter besöket åker vi vidare mot Lafayette, via väg 20 ner mot Morgan City och sedan vidare på väg 90.

IMG_4335.JPG
Sockerrörsfält längs väg 20. Efter att ha stannat på fyra olika bensinmackar och försökt köpa en vägkarta över Louisiana gav vi upp, efter att det hela började likna en Kafka-novell där den ena mackexpediten dirigerade oss vidare till nästa, som i sin tur dirigerade oss till nästa, för ”they SURE have some road maps over there…”

Främst på väg 20 passerar vi många små samhällen och mindre städer. Ofta ser vi stora ”trailerpark”-områden där folk bor i husvagnar, husbilar eller stora baracker som står på hjul (vi passerar också flera ställen där man bl a kan köpa sådana baracker). Det ser fattigt ut och lite surrealistiskt – känslan av att man fortfarande ser en film och inte är här på riktigt hänger kvar.

IMG_4390.PNG

IMG_4393.PNG

Inne i samhällena står stora skyltar längs vägarna och annonserar om allt från försvarsadvokater till snabbmat och casinon. Det ligger många casinon längs vägen, ibland mitt ute i ödemarken, och vi passerar också många stora väckelsekyrkor.

För er som har sett serien ”True Detective” på HBO så är det precis samma miljö som vi rör oss i (och på vissa ställen kanske lite väl skrämmande likt).

När vi kommer längre norrut på väg 90 och närmar oss Lafayette, blir landskapet mindre dominerat av träsk, och i stället breder oändliga sockerfält ut sig. Idag skördas de som tur är av traktorer och inte av slavar. Men när vi är inne på en mack och ska försöka köpa en vägkarta, träffar vi på ett gäng sockerfältsarbetare som är inne och handlar öl. De flesta verkar vara gästarbetare och de är alla i princip helt täckta av lera! – så arbetet är nog fortfarande ändå väldigt slitsamt.

IMG_4391.PNG

Till kvällen når vi till slut Lafayette och vårt stopp för natten, som är T’Frere’s House Boutique bed & breakfast. Ett jättetrevligt ställe visar det sig, huset är gammaldags charmigt och det är fri åtgång av öl och vin i kylen.

IMG_4376.JPG

IMG_4381.JPG

Vi bor i en egen stuga på gården och Lotta hittar såklart omgående en ny kelvänlig kompis, som vill leka med oss och lyckas smita in och gömma sig under sängen på vårt rum!

IMG_4370.JPG

Vi får lite tips om olika barer i närheten med creolsk dans och livemusik, bl a rekommenderas ett ställe som heter Blue Moon Saloon varmt av en annan man som vi träffar i köket. Men vi är lite för sega efter dagen, och frestelsen av hämtmat och dålig amerikansk TV på rummet blir för stor.

The Big Easy – fuktigt, varmt och giftigt

Andra dagen i New Orleans är nog den varmaste dagen hittills, fukten fullkomligt slog emot oss när vi lämnade hotellet i förmiddags för att leta upp någonstans att tvätta och äta frukost. Värmen har inte berört mig så mycket tidigare men idag blev det bara för mycket och jag brände mig en del. Det är 32 grader i skuggan på dagarna

IMG_4121.JPG

Hursomhelst efter instruktioner från en man utan armar hittade vi fram till ett tvättställe på Bourbon street, ca 10 dollar för en säck med tvätt och då ingick tvättmedel och torkning, väldigt smidigt.

IMG_4052.JPG

Under tiden tvätten höll på gick vi och åt en sen frukost. Vi delade på en croissant och en Po-boy.

IMG_4056.JPG
Po-boys är en slags smörgåsar som är vanliga i södern, ofta med grillat/friterat innehåll som räkor, ostron, krabba och fisk mm.

Det var alldeles för mycket mat. En regel för södern är att när man äter frukost/mackor/förrätter så börja att beställa EN rätt och dela på två, och se om man behöver mer efter att man är klar med den första. Prismässigt är det såklart positivt och man kanske snarare är skadad av nivån för restaurangservicen i Sverige.

IMG_4072.JPG

IMG_4075.JPG

Efter frukosten promenerade vi bort till en av de katolska kyrkogårdarna.

IMG_4103.JPG

Det var väldigt vackert och kusligt att vandra runt bland de stora gravarna. Några av gravarna var smyckade med voodoosymboler och gåvor.

IMG_4125.JPG

IMG_4123.JPG

Det är nog smartare att vandra runt på kyrkogårdarna tidigt på morgonen eller senare på eftermiddagen för det blir väldigt varmt bland alla marmorgravar.

IMG_4060.JPG
Jackson Square med St Louis Cathedral i bakgrunden.

IMG_4061.JPG
Längsmed hela floden går en lång ”skyddsvall” som är som en lång grästäckt vall med promenadvägar ovanpå. Nedanför den ligger nu också (vet inte om detta är nytt sedan Katrina?) en tjock mur som har portar överallt som går att försegla om en ny storm skulle komma. French Quarter klarade sig tämligen oskatt vid stormen Katrina.

IMG_4064.JPG
Alla gator i French Quarter har även spanska namn, eftersom det länge var en spansk koloni.

Sen gick vi och hämtade tvätten och gick tillbaka till hotellet för dopp i den uppvärmda (varför har man en uppvärmd pool i 35+???) poolen.

IMG_4128.JPG

Till kvällen hade vi bokat en Swamp-tur med Cajun Encounters. Det var helt FANTASTISK! Jag hoppades på att jag skulle få se en alligator, men jag fick se massor. Den största var ca 2 meter och så var det många ungdjur.

IMG_4202.JPG

IMG_4216.JPG

IMG_4199.JPG

IMG_4183.JPG

IMG_4160.JPG
Eftersom alligatorerna var ganska vana vid besökare kunde guiden mata dem med varm korv på en pinne. Det gällde dock att samtidigt hålla fingrar och händer innanför det lilla stålstängslet på båten…

IMG_4166.JPG

IMG_4168.JPG

IMG_4171.JPG
I utkanten av träsket fanns bl a en del jaktstugor, eftersom det är populärt att jaga och fiska i alla Louisianas träskmarker. Det var dock lite chockande att se två fiskare stå barfota i floden vid ett ställe, med tanke på alla giftormar mm som huserar här.

IMG_4156.JPG

IMG_4195.JPG
Träsket låg på gammal indianmark – tjejen som vi bokade turen hos inne i stan bodde faktiskt själv i närheten och var en indianättling. Hon hade också en egen alligator hemma på sin bakgård som hon ”snart var tvungen att skänka bort, eftersom när de blir längre än 6 fot så börjar de ge sig på vad som helst”.

Förutom en lång rundtur med båt, både runt floden och långt in i den grunda träskmarker bland alla vattencypresser mm, såg vi också vildsvin, stora giftspindlar och olika rovfåglar och hägrar.

Turen varade i ca 2h och sen fick vi skjuts tillbaka till stan. Eftersom träsket vi var på tur i låg precis norr om Lake Pontchartrain, så gick bussturen dit/tillbaka genom de östra delarna av New Orleans – de som drabbades hårdast av Katrina. Var och vartannat hus i vissa områden var fortfarande förfallet och övergivet, och även stora fabriker och byggnader stod kvar övergivna.

Till middag bestämde vi oss för att besöka ett ställe som vår tågvärd på Amtrak tipsade oss om, The Palace, med inriktning på creole-smaksättning. Maten var helt fantastisk, bäst hittills!

IMG_4224.JPG

IMG_4222.JPG

Efter middagen promenerade vi genom stan till Café du Monde och åt deras berömda beignets. Nästan alla som vi pratat med har tipsat om det här anrika caféet som har öppet dygnet runt, året om.

IMG_4247.JPG

IMG_4233.JPG

French Quarter i New Orleans

Väl framme i New Orleans checkade vi in på hotell Maison Dupuy, som ligger i norra, mellersta delen av French Quarter eller Vieux Carré (gamla franska kvarteren). Skönt är att det ligger i den del där folk bor och inte där alla barer och restauranger ligger – går man några kvarter ner mot floden hamnar man på Bourbon Street som kan liknas vid nån slags amerikansk-nederländsk hybrid av Västerlånggatan eller Strøget – på speed. Fullt av barer och neonskyltar och turister.

IMG_4044.JPG

IMG_4016.JPG

Dock skönt att det är mycket folk och även en hel del poliser, eftersom så många man pratar med varnar en för att gå själv på mörka gator eller att framförallt gå i ”fel” delar av stan på nätter och kvällar.

IMG_4041.JPG

Staden hamnar verkligen i något slags dunkelt, mystiskt mörker på natten, här i Fench Quarter är det bara svaga gamla gatlyktor som lyser upp lite av mörkret och en hel del underliga figurer som irrar runt i mörkret. Även en del hemlösa, spådamer och olika gatumusikanter som befolkar trottoarerna.

Första kvällen åt vi på restaurang Muriel vid hörnet av Jackson Square, det var riktigt gott och väldigt bra service.

IMG_3950.JPG

Till förrätt tog vi friterad alligator + sallad, och till varmrätt åt Lotta grillade havsräkor och jag åt en riktigt bra bouillabaisse. Till avslutning blev det en slags ”pain perdu” i en kolasås – det var kanske det godaste av allt.

Idag har vi vandrat runt i kvarteren och sett oss omkring i stan.

IMG_3982.JPG

IMG_3975.JPG

Vi började med en frukost på Market Café nere vid French Market – trevligt ackompanjerad av ett jazzband. Morgonen började med blandat solsken ihop med åska och regn, så det passade lagom att vänta ut regnet.

IMG_3989.JPG

IMG_3977.JPG

Det är förbannat varmt – framförallt när det regnar är det som att gå runt i en ångbastu.

IMG_4006.JPG

Jag är glad att jag hittade en dedikerad Icebergs-affär i New York – har tidigare köpt renodlade vandringskläder av dem, men upptäckte där att de även säljer mycket vanliga plagg. Allting är i merinoull vilket gör det svalt i värme men varmt i kyla, helt perfekt både i sånt här väder men även hemma i Skandinavien. Blev väldigt nöjd med både shorts och t-shirt därifrån! En väldigt stor fördel är också att det tar väldigt lång tid innan merinoullskläder börjar lukta svett eller gammalt, så man håller sig fräsch längre på resa. Trots att jag tyckte jag var väldigt sparsam med packningen så hade jag egentligen kunnat lämna hälften av kläderna hemma, dels för att jag handlar nya saker här men även för att t ex de här ull-kläderna är så enkla att handtvätta själv i duschen och sen bara låta de torka av.

IMG_3958.JPG

Efter frukosten följde vi floden upp bland båtpirer och bryggor, och handlade lite kläder runt gallerian The Outlet Collection vid Riverwalk.

IMG_3994.JPG
En man vadar runt i den meterdjupa leran i flodens lågvatten, och staplar stenar i en hög ute vid en påle. När vi och några andra ropade vad han höll på med, förklarade han att det var någon form av ”artistic challenge” (det stod andra stentravar längre in på stranden till skyddsvallen) och att han nu skulle vinna om han kunde få sin trave att stå emot tidvattnet, så mycket längre ut än de övriga.

IMG_3996.JPG

IMG_4001.JPG

IMG_4003.JPG
La Fayette Square

Efter lite mer häng runt stan samt lite vila på hotellet, käkade vi middag på ett italienskt ställe som hette The Italian Barrel.

IMG_4019.JPG

Av antipaston förväntade jag mig några små näpna förrätter men de var väldigt stora så vi fick knappt i oss huvudrätterna, men det var väldigt gott och trevligt ställe.

Sist av allt drog vi en runda på Frenchmen Street som ligger precis öster om franska kvarteren, och som vi blivit tipsade om i stället för barerna och turistträngseln på Bourbon Street. Vi kollade in några jazz- och reggae-barer, tog några drinkar och rundade av en skön först dag i staden.

IMG_4033.JPG
Ett skönt jazzband i ett gathörn på Frenchmen Street, med sporadisk dans på vägen som följd.

IMG_4046.PNG
En av många sköna reggae-klubbar

IMG_4025.JPG
Frenchmen Street

Alabama, Mississippi, Lousiana

När vi bordar tåget på söndagsmorgonen i Atlanta, checkar vi inte in något bagage utan hoppar direkt på tåget med våra ryggsäckar. I New York blev vi lite oroliga över bagagereglerna, vilka jag även läst om på hemsidan. Man får ha 2 st ”carry-on”-bagage, samt checka in 2 st. Men de incheckade bagagen MÅSTE t ex vara under 70 cm i höjd och en massa andra specifikationer kring bredd och vikt.
Men som med många övriga regler visar det vara något som ingen verkar efterfölja. Möjligen kanske de har sporadiska kontroller men vi har i alla fall nu under 3 tågresor inte råkat ut för några.

IMG_3855.JPG

Tågen har också väldigt höga och djupa bagagehyllor så det finns gott om plats att lasta på. Alla platser har också eluttag men det finns inte wi-fi på just linjen till New Orleans’.

En annan bra sak att veta om är att tågen har väldigt kraftfull air condition i alla vagnar, så man kan lätt känna sig frusen. Bra alltså att ha en jacka eller varm tröja till hands, vilket man sällan tänker på när det är drygt 30 grader utomhus.

IMG_3863.JPG

Ofta ser man slänter & dalar längs rälsen som är totalt täckta av vad som på engelska kallas ”kudzu vine”. Det ser frodigt och grönt ut vid en första anblick men kudzu, som importerades och planterades för att motverka erosion, tog snabbt över stora områden. Man ser verkligen hur den lägger sig som ett enda stort lapptäcke över allting och kväver växterna därunder.

När vi kommer in i Alabama och passerat Anniston, åker vi genom ett enormt militärområde med materiellager. Rad efter rad med pansarvagnar och andra militära fordon står uppställa längs rälsen.

IMG_3874.JPG

Just idag är Paul Harvey och hans fru ombord, två pensionerade Park Rangers som en dag i månaden agerar volontärer och åker med tåget och berättar historier längs vägen vi färdas. Paul Harvey sjunger några smakprov på kända sånger kring olika historiska personer från New Orleans’ med omnejd och berättar om The Whistlerstop Cafe där filmen Stekta gröna tomater spelades in, och mycket mer.

IMG_3884.JPG

Vi sätter oss i cafévagnen för lite mer kuriosahistorier från Paul, som gärna berättar hur mycket som helst så länge man orkar lyssna. Anledningen till att vi fått stanna och vänta ut jättelånga godståg som passerat – vissa räknade jag upp till mer än 120 vagnar i samma tåg(!) – får också sin förklaring. Tydligen ägs järnvägen här av Norfolk Southern Railway, och Amtrak hyr bara in sig. Förklarligen så sitter trafikledningen i Jackson och prioriterar godstrafiken före oss, den mer allmänna pöbeln.

IMG_3877.JPG

IMG_3868.JPG

Senare under dagen, efter lunch i restaurangvagnen, får vi en drös med lokala tips för New Orleans’ av Nicolas, en av de anställda på tåget som själv bor där. Allt ifrån jazzbarer och vilka som är de bästa restaurangerna, till flodfärjor, hemsökta ställen (Nicolas har själv jobbat på Dauphine Hotel där han hävdar sig ha upplevt övernaturliga saker), parker, museum och annat.
Vi får samtidigt en historielektion i stadens historia, och lära oss skillnaden mellan mellan cajun-mat och creole, samt att cajun är en amerikansk feltolkning av att på baskiska säga ”jag är från Akadien” (Acadia på engelska).

IMG_3951.PNG

Nicolas är stolt över sitt baskiska ursprung och förklarar att Lousiana ursprungligen kolonialiserades av baskier, varför det t ex heter Bayou Cajou (baskiska för liten flod + kanot), samt en massa andra lingvistiska förvirringar som t ex ordet ”pirat” som kommer från baskiska för ”pilot” eller snarare förare, och som bl a användes kring de franska sjöfarare som hjälpte amerikanerna i frihetskriget mot England, och senare blev synonymt med sjörövare.

IMG_3952.PNG

Paul och Nicolas försvinner in i en teologisk diskussion och jag förlorar blicken i Mississippis öppna fält och träskmarker.

När vi kommer in i Lousiana så som genom ett trollslag så står nästan alla husen på pålar i träskmarkerna, och den karaktäristiska mossan hänger i trädens stammar. Tåget går rakt över Lake Pontchartrain på en till synes oändligt lång bro, och flera parallella broar har byggts för bilvägarna.

IMG_3914.JPG

IMG_3909.JPG

Man ser ett stort oväder hänga över staden i fjärran, och jag och Lotta funderar kring om folk flydde här över broarna vid stormen Katrina. Överallt märker man att såren efter det som hände finns kvar hos var och en. En rödhårig kvinna i vår vagn berättar om hur hon förlorade sin 17-åriga dotter i katastrofen.

IMG_3916.JPG

Blixtar slår ner över havet och vi sitter tysta allt eftersom stadens hamnområden börjar dyka upp genom fönstren. Var om vartannat står förfallna, övergivna hus kvar mitt ibland de nya eller restaurerade. Regnet börjar slå mot rutorna och himlen är alldeles rosaröd i kontrast mot de stora åskmolnen där blixtarna fortplantar sig ner mot horisonten.

IMG_3922.JPG

Plötsligt passerar tåget genom en gigantiskt kyrkogård på båda sidor. Och allting är lite skrämmande vackert.

IMG_3924.JPG

Atlanta

IMG_3797.JPG

Atlanta har på de senaste dryga 15 åren tredubblat sitt invånarantal, och kanske är det också det som bidrar till att staden känns ganska själlös. Downtown är som finansdistrikten på Manhattan eller Pudong i Shanghai – har finns en del affärer men ingen direkt trevlig eller inbjudande skara restauranger eller kvarter. Samma sak med Midtown, även om här är mindre skyskrapor än downtown så är det på något sätt en märkligt tom stad att vandra i en lördageftermiddag.

IMG_3829.JPG

I skarp kontrast till alla lyxiga byggnader sitter tiggare här och var, inte direkt på gatan men alla frågar ändå om man har några växelpengar när man passerar. Vi vandrar ner till Piedmont Park i Midtown och strövar runt. Även där är allting välordnat och fint men det infinner sig aldrig någon direkt trivselkänsla, utan det enda jag inte kan sluta tänka på är att det på något sätt är passande att man spelade in delar av Walking Dead här.

IMG_3841.JPG

IMG_3837.JPG

Staden känns som något av en ödestad fastän det ska vara något av söderns metropol och finanscentrum, och det känns kusligt passande att det skulle kunna strosa runt en massa zombies här på gatorna. Knappt några alls är ute och går utan bil är det som gäller, och man har trottoarerna i princip för sig själv.

IMG_3800.JPG

Vi hinner i alla fall med ett besök på en riktigt bra fiskrestaurang, ”Legal”, samt passande nog ett efterföljande besök på Georgia Aquarium. Det ska vara världens största akvarium vilket jag har lite svårt att tro på(?), kanske menar man då hela byggnadskomplexet. Marken har för övrigt skänkts till akvariet av Coca Cola med deras intilliggande ”World of Coca Cola”, en hyllning till drycken som ursprungligen uppfanns här i Atlanta. Ett ställe som vi klart dissar, och även om akvariet var fint så kan det tyvärr inte alls mäta sig med Ozeaneum i Stralsund (Tyskland), som fortfarande är det absolut vackraste akvariet jag besökt i världen, och som jag tyvärr jämför alla övriga med.

IMG_3822.JPG

IMG_3816.JPG

En cool och unik sak med akvariet är dock deras samling av konserverade fiskkroppar, som inte är klassiskt konserverade i vätska utan som de på något sätt lyckats skära upp i olika anatomiska snitt och sedan ”fryst” i olika uppdelade lägen, så att man kan studera fisken som på en röntgen, fast dock som en naturlig och helt igenom äkta 3D-modell.

Efter nattens tågresa känns det skönt att runda av kvällen med en riktigt skön säng på hotell Doubletree – hur själlöst det än må vara.

Vi ankommer Atlanta, Georgia

Jag ställer klockan tidigt och vaknar till soluppgången över South Carolina, och lagom tills dess att vi korsar Lake Hartwell på väg in i Georgia. Jag behöver inte ens gå upp utan ligger kvar i slafen på första parkett och ser det fantastiska landskapet passera utanför med skogar som blir rosa av gryningsljuset, dimmiga fält med betande kor, och rakt genom sovande småstäder.

IMG_3749.JPG

Under natten har vi passerat North Carolina med städer som Charlotte, Greenville m fl.

En skylt i en korsning med texten ”Jesus saves” förkunnar att vi nu verkligen kommer in USAs Bibelbälte.

IMG_3761.JPG

Tåget har lyckats köra in lite tid under natten – vilket verkligen märktes. Jag hade lite svårt att sova när det kändes som att tåget skenade fram, antagligen var vi uppe i ca 300 km/h när det gick som fortast. Restaurangvagnen är dock fortfarande stängd och vi får frukost i cafévagnen. Juice, kaffe och någon form av uppvärmd ost-/ägg-/skink-muffin. Den känns mer som en hamburgare och Lotta börjar må lite illa när jag ifrågasätter var korven egentligen är, om det är den tunna hamburgerliknande skivan i mitten.

IMG_3770.JPG

Godståg med över hundra vagnar rullar förbi under flera långa minuter. Lotta har gått tillbaka till kupén men jag sitter kvar i cafévagnen och ser fler folk droppa in och höra sig för om vart vi är eller bara småprata om vart de är på väg. Solen fortsätter att stiga medan vi sakta rullar in i Atlantas förorter.

IMG_3784.JPG

I’m on a train

En tågresa med Amtrak är så mycket mer än en tågresa med SJ. Den stora skillnaden kanske är att människor här mer upplever det som att de är på väg någonstans, och många har också rätt långa sträckor att resa.

Det mest charmiga som jag upplever med Crescent-linjen mot New Orleans’ hittills, är att många människor är så trevliga och pratglada. Inte för att de alla verkar vara människor som gillar att sitta och småprata, utan för att det ligger dem mer till hands som en naturlig sak att man pratar med sina medresenärer – om man har en sovvagn mitt emot några andra, eller om man sitter tillsammans i cafe-vagnen (oavsett om man sitter 3-4 bord ifrån varandra). Det känns lite som att vara med i en film, med en massa intressanta karaktärer som man vill veta mer om.

Tåget skulle egentligen lämna Charlottesville kl 20.52 igår kväll, men var försenat, så vi kom på först kl 21.35. Lite synd eftersom alla måltider inkl middag skulle när man bokar sovvagn, vilket vi gjort för natturen mot Atlanta. Men väl ombord visade det sig att det inte hade spelat någon roll om tåget varit i tid – det hade tydligen börjar läcka in vatten i restaurangvagnen (vilket var orsaken till att tåget var sent), och några passagerare hade blivit ”shockade”, varför de fått stänga vagnen.

När jag själv gick igenom vagnen såg jag inga spår av någon vattenläcka, utan endast några papperspåsar på golvet som antagligen var för att suga upp vattnet.

Som tur hade vi ätit några riktigt goda tacos innan vi lämnade Cville, på Mono Bar som låg bara ett stenkast från värdshuset där vi bodde. Det var Hal, som vi träffade i stadens ”kattbutik” (som sålde allt ifrån kattklockor och kattdagböcker till kattmöbler och kattsmycken), som tipsade oss om stället, och det kändes som att vi inte ville riska att middagen på tåget inte skulle bli av.

Hal hette förresten Lund i efternamn och var svenskättling, och det lät som om han hoppades på att hans fru skulle vilja stänga igen kartbutiken rätt snart så de kunde ge sig ut och resa lite i stället. De hade rest runt i Europa men aldrig i Skandinavien, så vi tipsade om den stora tillgången till gamla kyrkoböcker som finns i Sverige, om han ville åka dit och försöka forska i sin släkts ursprung.

IMG_3683.JPG

IMG_3687.JPG

Innan vi lämnade Cville hann vi också prova lite vin, ta några öl och chilla med alla andra i solnedgången – eftersom det var fredagkväll och man i Cville har gratis musikframträdande alla helger under hela sommaren, verkade folk ha gått man ut huse för att vara på plats nere vid stadens musikscen, som ligger vid slutet av den långa huvudgatan the Mall (eller bara Main Street). Det var faktiskt överraskande bra musik och vi hade jättetrevligt!

IMG_3704.JPG

På själva tåget insåg vi vad Karen hade menat när hon sa att en Viewliner Romette (den minsta och billigaste sovvagnen på tåget) var helt OK om man var A) gammal eller B) ung och kär. Den var verkligen pytteliten.

IMG_3717.JPG

Jag hade (kanske i någon slags enfald) trott att toaletten skulle ligga som i en egen liten ”garderob” eller skåp åtminstone. Men den ligger kant i kant med den undre sov-slafen. Rummet är väl kanske 2×1,5 meter stort – men mysigt är det! Vi rundar av kvällen med lite gott, lokalt Virgina-vin. Over and out from South Carolina.

IMG_3727.JPG

IMG_3720.JPG

Charlottesville och Virginia University

Det är nog inte för inte som Charlottesville har utsetts till USAs lyckligaste plats att leva på. Staden är väldigt amerikanskt idyllisk, och på den långa gågatan som utgör centrum (en av USAs längsta utomhus-mall) kryllar av barer och restauranger.

IMG_3667.JPG

Charlottesville är tidigare hemstad för tre amerikanska presidenter – Thomas Jefferson, James Madison och James Monroe, och staden klarade sig från skador under inbördeskriget tack vare att borgmästaren kapitulerade.

Staden är också starkt influerad av universitetet, University of Virginia, som ursprungligen ritades av president Jefferson, som även författade Declaration of Independence.

IMG_3656.JPG

IMG_3655.JPG

Jeffersons klassiska hus Monticello ligger på en bergstopp i utkanten av stan, liksom en mängd vingårdar. Vi hinner tyvärr inte besöka någon av dem på vårt dags-korta besök, men nöjer oss med superb mat och lokalbrygd öl inne i stan.

IMG_3664.JPG

Allting är väldigt påkostat med gratisbussar, parker och planteringar, en musikscen med spelningar varje helg hela sommaren, wi-fi i hela centrum mm. Man märker snabbt av en väldigt skön småstadskänsla där folk verkar nöjda och måna om sitt community, och pratar och hejjar på varann överallt.

IMG_3637.JPG

IMG_3618.JPG

”If you see something suspicious, say something!”

Jag trodde att jag var född i ett bokstavstroget land. Men USA visar sig vara ett land som slår Sverige med hästlängder inom genren.

IMG_3622.PNG

Stöter du på en service- eller myndighetsperson i USA som, på ett eller annat sätt representerar staten, kan du räkna med att du kommer bli behandlad som en skock får (ja, även om det bara är du).

Denna närmast religiösa utövning av byråkrati går dessutom hand i hand med ett ofta extremt ineffektivt system. Redan vid ankomsten till JFK fick vi en försmak. Vi slussades fram till en ankomsthall där alla köade för att komma fram till Border Control (passkontrollen för att komma in i landet). Köerna växte allteftersom tiden gick och till slut började det bli slut på yta att ö h t köa på. Servicepersonalen verkade dock ha svårt att se kopplingen mellan hur de få passkontrollanter som fanns på plats tog extremt lång tid på sig för att kontrollera varje resenär, och det växande antalet köande. I stället började man öppna upp luckor i de snitslade längorna och slussa om folk. ”Hurry now, don’t make me change my mind” var den argsinta förklaringen till att jag helt plötsligt kunde vara tvungen att springa ut genom en öppning i min kölänga, till en länga i andra änden av salen. Får säga att jag hade lite svårt att se det i synvinkeln av att han gjorde mig en tjänst, snarare än att man kände sig som en förvirrad gris på väg till slakt.

Överallt påpekar man hur viktigt det är att informera myndighetspersonal om man ser en kvarglöm väska eller något annat ”suspicious or unusual”. Samtidigt har man ett överväldigande system av regler som, vid ett första ögonkast (i alla fall som svensk) kan verka en smula överväldigande. Tills man inser att det är precis det de är, varför i princip inga människor följer dem.

IMG_3579-0.JPG

När vi skulle hoppa på Amtrak-tåget på Penn Station i New York, för att påbörja första etappen mot New Orleans’, slogs man återigen av ett väldigt ineffektivt system. Trots att alla har en bokning med reserverad plats så får man ingen sådan i förväg, utan i stället står personal (2 st) på plattformen och försöker slussa in folk i rätt vagn och sticker en handskriven platsbiljett i din hand. Väl på tåget visar det sig såklart att fler personer har tilldelats samma plats, och när man ödmjukt försöker påpeka att personalen faktisk sa att det var i denna vagn, får man bara ett ”you got it all wrong, sir” som svar.

Crescendot uppstod när jag vid 30 minuters rast i Washington DC, gick ut på plattformen och började torka av vårt fönster från utsidan med en pappersservett (för att kunna få lite bättre utsikt eftersom det var igengrott av smuts). Jag skrubbar på några varv och vänder mig om, och möter en man i en gul hjälm som det står ”Safety first” på.

”You can’t touch the train” säger han med en bister uppsyn.
”Sorry I was just trying to clean the window a little…” försöker jag.
”You cant touch the train” säger han igen. ”Normally i would have to report that to the police….” Jag slutar lyssna på hans fortsatta harang om varför jag inte får röra tåget, och får i stället en oerhört stark lust inom mig att räcka fram den smutsiga papperservetten mot honom och säga ”Excuse me sir but i think this is a bomb.”

Men det gör jag inte. Som tur är möter vi ju väldigt många glada och trevliga amerikaner överallt. Några inne i vagnen har tydligen skrattat gott medan jag var ute och påpekat att ”well someone’s got to clean those windows”.

Både jag och Lotta hade också svårt att lämna boendet hos Silvano & Craig i Brooklyn – de var verkligen helt fantastiska som värdar, och så väldigt gästfria & vänliga. Att bli serverad Craigs härliga frukost på altanen, samtidigt som han delade med sig av tips kring våra olika resmål eller New York i allmänhet, kändes som något man hade svårt att få nog av.

Vid middagen i tågets restaurangvagn delade vi bord med Karen, en 70-årig dam från Hattiesburg, Mississippi. Hon var på väg hem från Alexandria, där hon träffat sina barnbarn. Vi hade en jättetrevlig middag tillsammans med samtal om allt mellan himmel och jord – från vad som var den bästa platsen att bo på i USA, till allemansrätt & Sverige och hennes indianska ursprung från Cherokee-indianerna.

Av många erfarenheter från Karen så fick vi bland annat tips om det bästa myggmedlet för att undvika att bli myggstuckna och sjuka i Lousianas träskmarker (ett medel som heter ”Off”, tydligen ska man kolla så att det innehåller minst 25% DEET, vad nu det står för).

Hon avslutade middagen med att säga att hon egentligen inte gillar människor i allmänhet, men att hon tyckte vi var så trevliga så hon ville ge oss sitt visitkort så att vi skulle kunna ringa henne om hjälp, om vi behövde det medan vi befann oss i södern. Trots att hon är 70 jobbar hon fortfarande som någon form av manager på ett fängelse i Mississippi, och det känns ju inte helt fel att ha kontakt med någon som jobbar under sheriffen & dessutom varit kriminaljournalist under stor del av sitt liv. Stort tack Karen!

Som en notis bara – innan vi är framme och ska gå av tåget dubbelkollar jag med samma tågvärdinna att det verkligen är Charlottesville som är nästa stopp (hållplatser verkar nämligen bara ropas ut sporadiskt). Jag får då förklarat för mig att vi suttit i ”fel” vagn hela tiden – den med alla resenärer som ska till Atlanta.
”Men jag frågade ju dig om vilken vagn vi skulle vara i, och när vi satte oss där kom några dit och hade fått samma plats som vi, och då kom du dit och förklarade att det var vi som hade satt oss fel?” försökte jag. ”Du sa att vi skulle gå och sätta oss i den här vagnen då.”
”Well”, svarar hon, ”you’ve got it all wrong.”

Tåget är i alla fall ett väldigt trevligt och bra sätt att se landskapet. Omgivningarna är ofta vidsträckta och vackra och så passerar man rakt igenom små och stora städer, däribland Washington och Philadelphia.

IMG_3623.PNG

Idag har vi färdats genom totalt 7 olika stater – från New York till New Jersey, igenom Philadelphia (i Pennsylvania), vidare genom Delaware och Maryland till Washington DC, och slutligen in i Virginia, till dagens slutmål som är Charlottesville.

Det kändes verkligen skönt att kliva in på värdshuset 200 South Street Inn efter en lång dags resa.

IMG_3621.JPG

IMG_3619.JPG

Känns lagom med att avsluta kvällen med några öl nere på altanen.

IMG_3625.JPG

Central Park & Top of the Rock

Regnet ville inte riktigt ge med sig så det blev en  tur till Metropolitan museum. Det fanns hur mycket som helst att se, vi hade kunnat vara där en vecka, så vi prioriterade vissa delar av utställningarna. Två favoriter var dom Afrikanska och den Egyptiska utställningarna. Efter ca tre timmar valsandes omkring i dr vackra salarna lämnade vi museet för lunch på stan.
IMG_3369.JPG

IMG_3410.JPG

IMG_3376.JPG

IMG_3358.JPG

Sen kom solen tillbaka, och hela eftermiddagen var vi i Cental Park, den är väldigt vacker på många ställen men den är också väldigt otillgänglig. Många av gräsmattorna var inhängande och man kunde inte gå överallt där man ville. På så vis är många andra statsparker trevligare (som tillexempel Regents Park i London).
IMG_3486.JPG

IMG_3426.JPG

IMG_3474.JPG

IMG_3462.JPG

Efter många kilometer i parken gick vi till Rockefeller Center och fick tid för att åka upp och se solnedgången. Det var helt fantastisk, lite  läskigt med hissen… Men det var det värt!
IMG_3489.JPG

IMG_3529.JPG

IMG_3505.JPG

IMG_3545.JPG

Sen bar det av till Canal street och drinkar med Frida och Mange. Det var väldigt trevligt! – och kul att få säga hej då ordentligt. Vi tog sen tunnelbanan ut till Brooklyn och somnade utmattade. (EDIT: Lotta somnade utmattad. /Erik)

IMG_3537.JPG

IMG_3544.JPG

Frukost

Craig fixade en förträfflig frukost åt oss med bagels & färska bär. Det har regnat hela natten med tydligen en del översvämningar här på Long Island, därför tänkte vi försöka hitta något att göra inomhus.
Efter att ha diskuterat lite olika tips inför dagen (Silvano tycker att Brooklyn Museum är prio 1 men Craig hävdar att Metropolitan Museum, ihop med the Fricks, som ligger bredvid, är förstahandsvalet), siktar vi på att åka in till Central Park och göra ett besök på Metropolitan Museum. Har vi tur drar också regnet vidare så vi hinner göra ett nytt försök att se Central Park.

IMG_3340.JPG

IMG_3344.JPG

Det visade sig också att Craig är från Lousiana från början (samt har bott i San Fransisco på 90-talet), så vi fick många bra tips inför New Orleans’-besöket! Bl a två ostron-restauranger samt ett cafe som vi tydligen måste besöka, ”Café du Monde”.

Slutligen, gårdagens lärdom; när man blir förföljd av en man som hävdar att man är Leonardo di Caprio, är det minst två motstridiga känslor som slåss inom en.

Mer bilder från gårdagen i Brooklyn

IMG_3227.JPG
En tjusig mataffär vid Atlantic Avenue, Brooklyn

IMG_3226.JPG
Atlantic Avenue, Brooklyn

IMG_3261.JPG
Pop-up pool(?) vid Brooklyn Promenade

IMG_3274.JPG

IMG_3281.JPG
Under Brooklyn Bridge

IMG_3279.JPG
När vi passerade en av hamburgerkedjan Shake Shack’s restauranger nere i Dumbo kunde vi inte motstå att testa en av deras burgare, eftersom vi testade burgarna hos Five guys när vi var i London i våras. Och det kändes inte mer än rättvist med ett jämförande. Jag får nog säga att Shake Shack vinner matchen – dock kan det ju inte mäta sig med t ex Flippin hemma i Stockholm. Samtidigt finns det en uppsjö av fristående hamburgarrestauranger i New York, vi har sett många på Manhattan men bara några kvarter bort från oss i Brooklyn ligger t ex en som är helt igenom ekologisk. Jag är övertygad om att man kan få extremt bra burgare på dessa ställen.

IMG_3337.JPG

Brooklyn, Wyckoff Street

Vi har installerat oss i vårt AirBnB-boende för två nätter framåt – mitt i nordvästra Brooklyn, hemma hos Silvano & Craig. Vi bor med eget rum & badrum på nedervåningen i deras 3-våningsvilla på Wyckoff Street.

IMG_3198.JPG

Att beskriva deras hus & tillhörande trädgård som ”vackert” känns som en underdrift för både mig och Lotta. Det är precis i vår smak och vi kan inte annat än sucka av avundsjuka inför deras fantastiska kök med glasvägg ut mot altanen & den lilla prunkande trädgården.

IMG_3204.JPG

IMG_3199.JPG

Dessutom är de lika trevliga som recensionerna sagt – det här är klart vår bästa AirBnB-bokning hittills!

Morgonpromenad på the High Line

Efter tips från Frida följde vi the High Line (en f d upphöjd tågbana) från dess början i söder och upp mot Chelsea Market. Väldigt fint att se staden lite mer ”uppifrån”. Idag är det också lite svalare och fläktar skönt – inte lika hett som igår!

Efter frukost på Chelsea Market var det dags att hämta väskorna, lämna Manhattan och bege oss mot Brooklyn, där vi ska bo de sista 2 nätterna i New York.

IMG_3183.JPG
Utsikt från the High Line, en ombyggd f d tågbana som idag är ett vackert gångstråk fyllt av träd & blomstrande planteringar. Liksom i de flesta av New Yorks parker finns här gott om bänkar och sköna vilstolar som det bara är att ta för sig av, om man behöver en liten power-nap.

IMG_3182.JPG
High Line sträcker sig från Gansevoort Street i söder upp till Penn station i norr.

IMG_3166.JPG
The Brass Monkey, en rooftop-bar med utsikt över floden, där vi var och drack drinkar igår kväll.

IMG_3179.JPG

IMG_3187.JPG

IMG_3194.JPGSupergod frukost på ett cafe i Chelsea Market.

Utekväll med Frida & Mange

Efter en lång dag på stan blev det fortsatt födelsedagsfirande på kvällen för Frida. Efter några drinkar på the Brass Monkey (varav en egen-komponerad champagnedrink som de vagt lovade att föra in på menyn), fortsatte vi till den italienska restaurangen Barbuto. Utsökt mat & sällskap!

IMG_3147.JPG
På the Brass Monkey

IMG_3154.JPG
Mange & Frida på Barbuto

IMG_3155.JPG